Europa har jublat. Fyrverkerier, champagne och varma kramar. Berlinmuren föll för 20 år sedan, kontinenten är återförenad.

Det känns som en ond dröm att vi bara för 20 år sedan hade ett kommunistiskt grannland som fängslade sina medborgare bakom betong, taggtråd och trampminor. Det är obegripligt att gränsvakter fick bonuslön när de sköt ihjäl en man, kvinna eller ett barn som försökt fly.

Men vi svenskar tog det för givet. I juni 1984 besökte Olof Palme Östtyskland. Han var känd för sin modiga kritik mot våldsregimer så östtyska dissidenter hoppades att Palme skulle utnyttja sin frihet till att tala för deras.

Men Palme nämnde inte Berlinmuren eller förtrycket med ett ord. Han talade om "vänskap" och "förtroende" mellan oss och despoterna. De östtyskar som törstade efter frihet kände sig övergivna. Palme prioriterade stabiliteten och sin egen popularitet i öst framför deras mest grundläggande rättigheter.

Palme var representativ för Sverige. I tidskriften Neo har Mattias Svensson gått igenom vad svenska tidningar skrev när USA:s president Ronald Reagan 1987 krävde att muren skulle rivas. Nästan alla tyckte att han var dum, extrem eller ointressant.

Men den 9 november 1989 föll muren. De enda utom diktatorerna som inte jublade var nog svenskarna. Statsminister Ingvar Carlsson varnade för att "allting gått så snabbt och skett nästan utan kontroll".

De flesta medier betonade problemen med utvecklingen. SVT talade om "internationell kris" och en reporter menade att "många känner sig villrådiga" eftersom det fanns "trygghet och ro i kalla kriget".

Dagens Nyheter varnade att de som flydde från öst förlorade "trygghet och gemenskap". Vad säger det om Sverige? Våra ledare fördömde inte en diktatur som riktade kulsprutorna mot barn och journalister och debattörer förmådde inte jubla när folket välte betongmurarna.

Om vi inte ens förmådde se ondskan när den tog sig sådana extrema former, hur ska vi då känna igen och protestera mot de nya, mörka barriärer som uppförs i vår värld?

Europe rejoiced with fireworks, champagne and warm hugs. The Berlin Wall fell 20 years ago, the continent is reunited.

It feels like a bad dream that only 20 years ago we had a communist neighbour which jailed its citizens behind concrete, barbed wire and landmines. It is incomprehensible that border guards revceived incentive pay when they shot and killed a man, woman or child who tried to flee.

But the Swedes took it for granted. In June 1984 Olof Palme visited East Germany. He was known for his courageous criticism of the violent regimes as East German dissidents hoped the Palme would use their freedom to speak of theirs.

But Palme did not mention the Berlin Wall or the oppression. He spoke of "friendship" and "confidence" between us and the despots. The East Germans who thirsted for freedom felt abandoned. Palme prioritised stability and his own popularity in the east rather than their most basic rights.

Palme was representative of Sweden. Neo Mattias Svensson has gone through what Swedish newspapers wrote when U.S. President Ronald Reagan in 1987 demanded that the wall be demolished. Almost everyone thought he was stupid, extreme, or uninteresting.

However, on November 9, 1989 the Wall fell. The only exception to the dictators who were not cheering was not enough Swedes doing so either. Prime Minister Ingvar Carlsson warned that "everything has gone so quickly and been almost out of control".

Most of the media emphasized the problems of development. SVT spoke of "international crisis" and a reporter said that "many feel at a loss" because there was "security and peace of the Cold War".

Daily News warned that those who fled from East lost "Security and Community."

What does that say about Sweden? Our leaders did not condemn a dictatorship that targeted machine guns against children and journalists and commentators could not rejoice when the people turned over concrete walls.

If we could not even see evil when it took such extreme measures, how can we recognize and protest against the new, dark barriers erected in our world?